Då kör vi då.

Bestämde mig två nyårslöften i år. Det ena var helt enkelt att få lite koll på vikten igen, inte så intressant för en spelblog och än mindre intressant i en tid när alla andra också försöker deffa sig in i beach-2013-bikinin... Inte för att jag använder bikini men ja. Ni fattar.

Det andra och betydligt roligare löften jag satte var att spela och klara minst ett spel i veckan.

Nu är det förvisso inget ovanligt. Inte spela delen i alla fall. 

Men att ta sig tiden att klara dom lite längre spelen, inte bara 2 timmars, nerladdningsbart, snacksize iOS/Live Arcade spel, är något jag blivit allt sämre på med under åren. Delvis för att det helt enkelt kommer så mycket fler intressanta spel nu, som slåss om Spelpojkens uppmärksamhet, delvis för att jag helt enkelt inte längre tar mig tiden.

Testar så mycket jag hinner eftersom jag älskar spel, men att sätta sig och faktiskt klara spel som är längre än till exempel Journey blir allt mer ovanligt.

Det här gäller inte bara tv-spel. Har nyligen skaffat en ny dator värdig att spela på vilket öppnade den världen på nytt och brädspelsmarknaden ska vi inte ens prata om. (Men vi gör det ändå.) För 10 år sedan kom det 2-3 riktigt unika spel per år, nu är den siffran uppe i 50.

Så. Dags att ta tag i det här. Satte mig ett mål som borde vara möjligt att klara utan att göra allt för mycket avkall (heter det så?) på mina andra spel/film-intressen.Ett spel i veckan.

Hela 2013.

Som en liten bonus så tänkte jag skriva några rader om veckans spel, vilket borde göra att jag kanske kommer i form med spelpojken.se

Baserade målet om ca 50 klarade spel på ett år på den gode Hiro's siffra. Har sett att han ligger på strax över 100 och med tanke på att jag inte är hälften av den gamer han är så borde det bli ungefär rätt. Kommer självklart att spela mycket fler än 50 spel 2013 (tror det blir svårt att undvika), men i år ska fler The End än på länge få synas på tv-skärmen. Mer eftertexter åt folket!

Nog om nyårslöften. Pang på första spelet.

Papermario logo

Paper Mario 3DS.

Mario har suttit i 3DS'en sedan strax efter årets Nintendo SM, men hård konkurrens med Wii U'n har gjort att klockan stod på strax över 4 timmar när jag tog tag i det som veckans spel. Nu, med en totaltid på 32 timmar så är Bowser besegrad (wooops spolier), och svampkungariket kan på nytt sova sött.

Så hur var det?

Vi börjar med vad som fungerade.

Den grafiska designen, underbart karismatisk och den inte bara binder samman upplevelsen utan bidrar också rent speltekniskt till den. Idén är inte på något sätt ny, tror det här är sjunde spelet i sagan, men eftersom Paper Mario är den enda spelserien med det här unika utseendet och dom bara kommer någon gång vartannat år, så känns det ändå fräscht och intressant. "Pappersformatet" gör sig också väldigt bra i 3D där det blir en naturlig del av spelet. 

Berättelsen är även den intressant nog för att hålla Spelpojken intresserad i dom 30+ timmar det tog att rädda prinsessan (wooops spoiler igen... sorry), men den bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar.

Alltså. Uteende, Story, 3D.

Så. Vad funkade inte?

Tyvärr är det nog här det finns mest att skriva. För mig personligen så är Paper Mario spelen del av Mario RPG. Ni vet det där härliga Squareproducerade spelet till SNES. Tror ni mig inte så ta en titt på dom tidiga Paper Mario. Rollspelselementen är överallt. Stegvis har dock Inteligent Systems (utvecklaren) tagit serien mer och mer mot en vanligt actionspels-serie och jag är ledsen över att behöva meddela att det här spelet är längst ifrån rötterna av dom alla.

Borta är erfarenhetssystemet, levlar, inte ens möjligheten att välja vilken fiende man vill slå i strider finns kvar. Eftersom det inte finns någon belöning för att besegra fienderna (annat än guldmynt som man ganska så snart sitter på en reserv stort nog att tävla med Fort Knox) så slutar man/jag snart att gå in i strider. Istället för ett roligt avbrott i förflyttningen på banan så blir striderna ett irritationsmoment. Inte bra såklart.

Humor som varit en stor del av serien är också ett element som saknas. Inte det att spelet inte har den, bara att den inte riktigt har samma popkulturella anknytning som tidigare. Borträknat ett besök i en byggnad ifrån en av Capcoms mer kända skräckspelserier så får man leta efter välskrivna skämt och upplevelser.

Totalt då?

Ja den partiska delen av Spelpojken älskade det så klart. Det är Mario, det är en spelserie som började på SNES och som har besökt samtliga Nintendokonsoller sedan dess. Det är snyggt, sött och roligt (fast inte lika roligt som Paper Mario (GC)). 5 av 5 stjärnor! (eller?)

Den opartiska, granskande Spelpojken, som jämför det med andra action/äventyrsspel med mycket story fast utan Mario? Den Spelpojken får nog erkänna att spelet i sig är en ganska svag upplevelse. Kanske inte en tvåa, men väldigt nära på. Hade jag spelat igenom spelet om det inte hade varit Mario? Sanningen är nog nej.

Så du min käre pizzaätande vän, ditt senaste äventyr får 3 av 5 av mig.

Bättre lycka nästa gång... vilket jag misstänker inte kommer dröja mer än till nästa vecka.

[TREA]

Posted
AuthorRico Melchert